Mardröm för en mamma

Min födelsedag igår. Herregud vilken mardröm.

Ambulansfärd till sjukhus efter att Olle kommit åt vattenkokaren.

Jag som är så rädd för kokande vatten, och som alltid är såååå himla noga med det. Har alltid tänkt att det aldrig kommer att hända mig. Hur kan det hända barn, har jag tänkt, som mamma håller man ju koll på kokande vatten.

Så därför var det enda som gick i mitt huvud när jag sprang med honom skrikandes bränd på hela magen ner till duschen "Detta händer inte. Detta händer inte. Detta händer bara inte."

Nu gick det ju bra ändå. 2:a gradens brännskador som kommer att läka fint. På magen och lite på armen.

Jag hittade en ny disktrasa som jag la på magen när det hade hänt. Men försent. Man har 2 minuter på sig att kyla ner en brännskada om man ska hindra skadan. Med kallt vatten, men inte iskallt. Jag irrade ju ner i duschrummet och försökte skölja vatten på magen, men det var omöjligt att hålla honom fast. Då blötte jag en handduk som jag försökte lägga på magen, men han bara drog av den. Och att försöka hålla i honom och handduken i all panik var inte det lättaste. Nu i efterhand fattar jag inte varför jag inte bara satte mig med honom i ett järngrepp med den blöta handduken mot magen. Nej istället försökte jag hitta något annat. Letade till och med efter kylvätska som jag köpte till vår utlandssemester förra gången. Hjärnan arbetade som besatt. Tillslut blötte jag den rena disktrasan och satte mig med honom. Mycket för sent.

I en förstahjälpen kurs jag gick efter att Olle föddes fick jag veta att det vanligaste misstaget är att man ringer en släkting först när något allvarligt har hänt. Och vad gjorde jag?? Jo jag ringer min älskade sambo. Ring 112 sa han, och jag fattade då. Sen kom ambulansen efter bara några minuter. Vi satt i soffan o sjöng och jag bara grät. Olle hade lugnat ner sig.

Man kan inte med ord beskriva den hemska känslan. Jag har gått över händelsen millioner gånger i huvudet. Hur mycket man än får höra att det inte är mitt fel så kommer jag ändå fram till att det faktiskt är det. Men jag förstår att det inte hjälper att klandra mig själv, för Olles skull. Jag måste förlåta mig för det som hände och bara acceptera att man är människa och inte är perfekt. Och att vi ändå hade tur i oturen att det bara blev på magen och att det kommer att läka fint.

Det som hände var att Olle hjälpte mig i köket. Han tar alltid sin IKEA pall och ställer bredvid mig när jag diskar eller lagar mat. Man får rensa alla knivar och försöka hitta på något åt honom. Jag diskade. Jag hade mätt upp kaffet i pressobryggaren, skulle hälla i vattnet. Fick ett grattis sms. Blev glad skickade ett tillbaka. Olle hade hunnit flytta på pallen till vattenkokaren och stod och hällde som han har sett mig hälla.

Min lille kille. Min älskade lille kille.