15 mars 2017

Lita på processen

Nu äntligen har den kommit. Lusten att skriva. Som alla träd ute i naturen redo att spricka ut känner jag mitt inre bubbla av liv. Det jag gömmer inom mig vill komma ut. Och min spretighet behöver fokus. Min tid behöver riktning. Min själ behöver utrymme. Jag hittar tusen saker att fly genom då jag börjar möta detta. Koka kaffe och bara njuta av det och kanske titta på ett TED talk, eller något intressant på SVT play. ”Min sanning” är en favorit. Jag distraherar mig med Instagram och facebook i tid och otid. Calling my spirit back. Något i mig väcktes när jag lyssnade på Jonas Bonniers intervju på Värvet. Det som fångar mitt hjärta är att våga göra och våga misslyckas. Produktivitet. Jag visste väl att det fanns en diamant i den skithögen ”Produktivitet”. Det som har fått mig hamna i prestation. Jag har trott att det var produktivitetens fel. Men att öva på att göra det man känner meningsfullt utan någon fokus på resultat. Bara en vilja och en lust. Så igår när jag hade ett yogapass ute på Lustfyllt och ingen kom. Förutom min syster. Så genomförde jag ändå passet med tyngden av en sten i bröstet. En skam över att jag slänger bort mitt liv med städning och ett halvdant försök till att bli yogalärare. Alltid denna känsla av att kunna göra mer. Bättre. Rösten som säger att jag inte har kommunicerat. Absolut inte bra på marknadsföring trots att jag har en universitetsutbildning i just Marknadsföring. Herregud. Vilken parodi. Var är Ahimsa nu, när jag mest behöver den? Hjärtat känns grusat. Hamnar i offerroll. Inte mycket kraft att hämta där inte. Men väldigt mycket lärdom. Jag ger mig själv en klapp på axeln och säger tröstande att jag gör ju. Jag slänger mig själv ut i det okända. Jag vill göra skillnad. Jag vill vara sann i denna värld som känns mer anpassad för att vara osann. Det gör ont att vara sann. Det är ju allt jag har, och om inte det räcker vad har jag då kvar? En svindlande känsla som svider samtidigt som det ropar på mig. Ett steg till. Freedom is just another word for nothing left to lose. Med blicken på horisonten och ett tacksamt hjärta att ens ha möjlighet att göra allt detta. Det är fan inte synd om mig. Det enda som är synd är förmågan att hela tiden gömma mitt ljus. Och när allt kommer omkring så inser jag att det är i just detta andetag friheten och modet finns. Att andas med hela magen och ta min plats. Det är själva processen. Jag ska bara lita på processen och sluta stå i vägen för mig själv. Allt är precis som det ska vara. Svaren finns inuti och just nu vet jag att jag måste samla ihop mig själv så min livsenergi inte flyter bort i tomma intet. Calling my spirit back. Samtidigt våga göra mer, ta ny sats, ta ny plats. Jag har ju blivit påfylld nu. Färdig yogalärare och allt. 

20 januari 2017

Göra göra göra, så jag slipper VARA


Ledig dag. Behövligt. Hjärtat rusar. Mycket jag måste göra. Vill inte meditera och yoga innan frukost då jag är hungrig, har varit vaken länge, ute med hunden och fixat Olle till skolan. Ursäkter. Vill hoppa över det viktigaste för att bara göra. När jag tänker på min morgonmeditation kommer motståndet; kan jag inte bara få göra det jag måste göra? Få det undanstökat. Känner att jag måste skriva av mig. Vill vara effektiv. Mycket att göra, varför sitter jag här och läser tidningen och dricker kaffe, när det är så mycket jag måste göra? Tvätten ropar, räkningarna ropar men framförallt ropar planeringen inför helgens yogaklasser. Varför detta motstånd? Det gör ont i bröstet. Stress. Denna fantastiska lediga dag har förvandlats till en mardröm. I min hjärna. Jag bryter den nedåtgående tankespiralen. Tänder ett ljus. Det känns genast bättre. Andas. Känner stundens närvaro tydligare med ett tänt ljus. Vågar jag möta motståndet och meditera eller ger jag efter för stressen och alla oändliga sysslor som ropar? Jag vågar. För jag vill. Min längtan är stor. Så stor. Och eftersom jag vet att jag har ett val kan jag inte längre lura mig själv. Och jag vet även att sysslorna kommer halveras efter min meditation. En insikt om vad jag behöver göra är klarare. Genom meditationen sparar jag tid. Men jag flyr för att det är lättare att undvika medvetenheten. Ignorance is bliss. Man sveps med i livet med en avtrubbad medvetenhet som hela tiden flyr och söker belöning med en kompakt känsla i bröstet.

När jag istället tillåter mig svepas med i livet utan motstånd med en ständigt ökad medvetenhet om sanningen i sinnet och kroppen, så inser jag snart att allt motstånd är skapat av mig själv. Låtsas spöken som hindrar mig från att leva fullt ut. Hej, där är ni ju. Att se är en förutsättning för att kunna välja en annan väg. När man ser spökena rakt i ögonen krymper de och ter sig inte alls så hemska som när man vägrade möta dem, öga mot öga. En modig väg med syre och en känsla av lätthet i bröstet.

Igår på badhuset när Olle ville hoppa från 10:an och stod våndades en lång stund. Eftersom jag precis hade utstått samma vånda på 7,5:an och mindfullness hjälpte mig genom att fokusera på känslan i mina fötter tryggt mot den knaggliga mattan. Hur jag kan slappna av, jag är hållen. Axlarna kan sjunka och jag är tung. Jag väljer själv om jag vill möta motståndet eller ge vika för det. Så precis samma sa jag till Olle. Han tog med händerna på fötterna och hjälpte fokus från hjärnan till fötterna. Hjärtat saktade ner och han kände sig tryggare. Han ville att jag skulle hoppa först (jag hade lovat att gå upp på 10:an och om hjärtat sa Ja skulle jag hoppa) men mitt hjärta sa tydligt nej. Och det är också en viktig gräns att respektera. Hur gärna jag än skulle vilja hjälpa honom att göra det, kunde jag inte göra våld på mig själv. Och jag försäkrade honom om att han måste höra tydligt ja från hjärtat om han skulle göra det. Det är ett framsteg att våga följa sitt hjärta. Oavsett om man måste backa eller hoppa. Det svåra är att respektera sin gräns samtidigt som man vill utmana den. Så att han hoppade är en lika stor seger som om han hade backat. Jag är så oerhört stolt över min modiga gosse.

Att hitta en trygg plats att öva är steg ett. Där det är okej att falla pladask och ”misslyckas”. Att även hitta en kontakt med tidens flyktighet är steg två. Det är nu jag lever. Just i detta andetag. Detta är mitt enda liv. Att använda varje stund i total närvaro så att när jag dör har jag ingenting att ångra. Vila i att jag tog vara på stunden som om det var den enda jag hade. En konstform som jag vill öva på till den dagen hjärtat slutar slå.

9 augusti 2016

I move bravely forward

Jag varken orkar, kan eller vill…

Hör jag mig själv säga när Olle frågar om jag kan ta bort Pussel, hon ligger nämligen under studsmattan i älsklingsposition i en egengrävd jordhög och förhindrar Olle och hans kompis från att studsa. Jag är just i full färd med att ta ut hallmattan som hon kissade på när kompisen ringde på dörren. Trots mina försök till undanmanöver, slank hon undan och ut i hallen för sitt vanliga kisshälsande, trampar tassarna i kisset och springer runt i halva huset. Med orden ekande i huvudet kände jag mig som allt annat än den bestämda starka kvinna jag vill vara, alltså precis motsatt till de orden som just slunkit ut ur min mun. Var kom de orden ifrån? Tänk vilken styrka det är i ord, de blir till sanningar i huvudet. Jag orkar, kan och vill, upprepade jag inombords samtidigt som styrkan och makten sakta kom tillbaka. Med dem i mitt huvud gick jag med bestämda kliv ut med ett läskande hundben och ropade in Pussel. Jag orkar. Jag kan. Och jag vill så jävla mycket. Mig kan ingenting stoppa. Tack medvetenheten, du hjälpte mig att gå från ett offer till någon som har kontrollen över mitt liv och min tillvaro.

http://www.stinaglaas.se/produkter/

14 juni 2016

Det blev som det blev när det inte blev som det skulle

När jag la över mina bilder från mobilen till datorn såg jag denna bild. Så vacker. Mest för att den är tagen av misstag. Om vi bara kunde låta misstagen får vara de små mirakel som de är.


26 april 2016

Disciplin och lättja, pest eller kolera?


Det slog mig igår under gong meditationen. När gongen var som mest intensivt, då äntligen kunde jag släppa taget om tankarna. De fick liksom inte plats längre då ljudet sög upp hela mig i upplevelsen. Det var då det slog mig. Dessa upplevelser som är maxade kräver mindre av mig själv, jag kan liksom vila i det. Behöver inte fokusera, behöver inte disciplinera mig, jag kan bara vara. I nuet. Detta är själva anledningen till tendensen maxa allting. Är just nu inne på min tredje kopp kaffe och min andra rökelse. Mer, mer, jag vill inte att det ska ta slut, jag vill stanna i det härliga. Men det går ju inte. Lika hopplöst som talesättet ”fånga dagen”. Det går inte fånga dagen. Den rinner som sand mellan fingrarna och ju mer man försöker fånga den desto snabbare rinner den iväg och man går miste om dagen i kampen. Enda sättet att vinna är att omfamna dagen och låta den flöda fritt utan motstånd. Jag antar att jag är själva beskrivningen av en beroende personlighet. En typisk Pitta, en eld som brinner passionerat, som vill leva så innerligt att det gör ont.

Just nu i en ständig kamp för att hitta balansen i både kropp och själ. Viljan att yoga på morgonen men inte ha ork och en hjärna som vill disciplinera och göra det oavsett vad kroppen säger. En kropp som tenderar till lättja och försöker med alla tänkbara medel och ursäkter övertala hjärnan att det inte är en bra ide att yoga idag heller. En lättja orsakad av ett motstånd. Ett motstånd orsakad av en rädsla. En rädsla orsakad av en svaghet. En svaghet orsakad av ett mönster. Ett mönster som är orsakat av omedvetenhet. En omedvetenhet orsakad av brist på visdom. Nu när jag har skaffat mig visdomen kan jag inte längre leva i omedvetenheten utan måste bryta mönstren. Ett efter ett. Det tar på krafterna och jag hamnar i lättja orsakat av ett motstånd. Ett motstånd att älska eller ens acceptera mina svagheter. En rädsla för att om jag släpper taget och blottar min otillräcklighet. Vem kommer älska mig då? Äntligen förstår jag att det är svagheten som kan göra mig stark. Det är sårbarheten som gör mig mänsklig och det finns ett naturligt motstånd i processen att öppna upp för det.

I detta arbete att lösa upp knutarna och se mig själv precis som jag är. Detta tålamod som krävs i arbetet kommer från en urkraft och en passion till livet själv. En urkraft som för att inte bränna ut mig måste balanseras med ett ständigt arbete att koppla ihop mina val med min intention. Har jag ingen intention med mitt yogautövande och meditation varje dag, då gör den ingen nytta. Det ska finnas en stark längtan efter något annat, något större som har en mening. Då kan inte hjärnan lura kroppen eller kroppen lura hjärnan. Vem vill lura sig själv från att leva ett sant och meningsfullt liv?

I disciplin och lättja kan jag lätt köra över mig själv trots att det bara handlar om en vilja att må bättre. Det kan bidra till nya mönster orsakad av otålighet. Det blir en kamp.

Det krävs nyfikenhet, tålamod och så mycket kärlek jag inte trodde fanns. Ett steg i taget, i rätt riktning. Mot min sanning. Ger mig själv tid att växa mig stark.

Dont struggle and dont halt. Tack Chuck Miller för att du visade mig min kompass.
Hitta din kompass genom att titta på dessa små korta videos om tacksamhet. Börja gärna med Patience videon! Öppna upp för livet och ställ in din kompass.




14 april 2016

Vad har religionen med min tro att göra?

Det finns inget behov av att försvara min tro eller mitt sätt att utöva min andlighet. Tänk om vi människor lyfte blicken och såg vad det var vi väljer att slösa vår dyrbara energi på. Är det den villkorslösa kärleken eller egots omättliga behov att ha rätt? Tänk om vi riktade all den energin åt samma håll vilken otrolig kraft det skulle ha.

Jag blir bara så trött på denna onödiga slöseri med energi som ägnas åt att smutskasta och peka finger. Har vi verkligen inte kommit längre? Har vi inte förstått att alla religioner och andlighet pekar åt samma håll, åt samma Gud. Vilka traditioner är värda att försvara med näbbar och klor? När man tappar bort kärlekens budskap i ett försök att bevara traditionen har man gått förlorad. Vad är egentligen en religion utan sina traditioner och regler då? Levande skulle jag vilja säga och fri från rädslor. Min gud straffar inte någon som lever i villkorslös kärlek till sig själv, världen och alla som lever i den. Vissa människor mår säkert bra i en miljö där man slipper tänka själv på hur man väljer att tolka texten eller lever sitt liv. Men den sortens lathet tror inte jag leder särskilt långt på resan mot upplysning.

Jesus hade varit stolt över Jönköping och kyrkoherden Hans Boeryd som släpper in yogan som ett otroligt komplement till människor som vill leva i kärlek. Läs artikeln här





15 mars 2016

Att ta sin rättmätiga plats i världen

Jag var på en föreläsning i förra veckan som var helt fantastisk. Det handlade om kognitiv neurovetenskap och föreläsaren Erik Fernholm lämnade ingen oberörd.

Ju djupare jag kommer i min inre resa ju mer smärtsamt medveten blir jag om mina mönster och ett av dem är tyvärr, att inte ta min rättfärdiga plats i världen. När han frågade hur många procent av den svenska befolkningen som är engagerade i sitt jobb räckte jag upp handen. Eftersom jag har läst en artikel om detta visste jag att svaret är 16%. Tror ni jag svarar 16%? Nej, självklart inte, det hade ju fått mig att se ut som en besserwisser på första raden som man vill kräkas på. Nej. Jag svarar, stolt över att veta att jag kommer ha det närmsta svaret; 20%. Denna tillsynes oskyldiga lilla bagatell avslöjar väldigt mycket om mig och hur jag funkar. Jag hindrar mig själv från att vara allt det jag kan vara. Av rädsla att andra ska tro att jag är något? Men det är jag ju! Jag och alla andra. Vad är det för jävla Jantefjante beteende som jag håller på med? Även om detta exempel är obetydligt så är det jag vill komma till att det såklart speglar mitt beteende på alla plan. Hur skrämmande denna insikt än var så gav det mig visdom som jag vet kommer ta mig dit jag vill komma. Läs detta inlägg av Jeff Kobes om "hur vi gör någonting är hur vi gör allting".

Tar vi inte vår plats gör vi inte bara oss själva en björntjänst, utan hela världen går miste om allt du är skapad för. Här har vi en tjej som berörde mig med sin kraft och förmåga att ta sin plats. Det krävs mod att göra det.

För att inte tala om Cecilia Blankens, min stora mode inspiration. Hon kan blomma ut hon.

Erik Fernholm och jag 







8 mars 2016

Jämlikhet-skämlikhet

Kvinnligt, manligt. Yin och yang. Inget utan det andra. Båda lika viktiga. Alla människor har båda delar, men bejakar hellre det manliga för det anses starkare och gör det lättare att överleva i dagens samhälle- hittills. Denna obalans har sitt pris och är tror jag, anledningen till att så många mår dåligt.



Vilket är viktigast mörker eller ljus? Att vara andlig eller materiell? Intuitiv eller logisk? Ja, ni ser kanske vart jag vill komma? Båda är såklart lika viktiga. På internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma hur vi (samhället) ofta ser ner på kvinnliga egenskaper och de manliga höjs upp till skyarna. Måste vi smutskasta ett för att hitta balansen igen? Nä, såklart inte även om frestelsen är väldigt stor när det ser ut såhär. Kan vi inte istället börja bejaka andligheten? Även det mjuka, kärleksfulla, omhändertagande och toleranta? Ja, utan att för den delen trycka ner det hårda, tuffa, auktoritära och materiella. Eller är det att begära för mycket?

När det är en lika stor komplimang för en pojke att bli kallad flick-pojke som det är för en tjej att bli kallad för pojk-flicka. Då har vi närmat oss jämlikhet. Där är vi INTE nu. Kampen fortsätter.


25 februari 2016

Social Baseline Theory

Ensam är inte stark.
Hjärnan vilar i mötet med människor som stödjer ens egen världsuppfattning. Ju närmre relation desto bättre för hälsan och hjärnan.
Hjärnan stressas av att vara ensam, då alla problem måste lösas på egen hand.

Super intressant teori som inte var helt oväntad, men ändå behöver lyftas upp i dagens individhyllade samhälle. Mer kollektiv åt folket.

Läs artikeln från DN



Se filmen (det ska jag göra!)


24 februari 2016

Att sjunga hjärtats sång

Oj, detta livet. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och jag är så tacksam att ha fått tiden att kunna göra det. Just nu. Nästan overkligt hur allt har hänt sedan jag sa upp mig från mitt jobb. Ju mer jag öppnar upp, ju mer jag släpper taget om sådant som tidigare hållit mig fången. Desto friare blir jag och ju mer känner jag att universum hjälper mig vidare. Samtidigt som det är fruktansvärt naket och läskigt. Inte lätt att skriva om egentligen, men jag vill ändå försöka. För det är så jäkla starkt. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att känna mig såhär fri och ha förmågan att ta emot den villkorslösa kärlek från universum (ja. universum) är så stark att jag gråter. Jag hade mitt stora genombrott igår. Det jag har gått o kämpat med i så många år och kanske släppt lite mer för varje terapitimma släppte helt och hållet igår. Det som hållt mig fången släppte sitt grepp. Det som varit min snuttefilt som jag kunnat gömma mig bakom och skylla på finns inte mer. Nu är det upp till mig att vara allt det där jag vill vara. Eller rättare sagt, att bli den jag vill vara. För även om jag vet mitt slutmål så är utmaningen just nu att vara nöjd med där jag är just nu. Jag vet att jag inte är allt jag vill vara än, men det är ju det som är själva resan.

Chuck Miller är en av de personerna som gav mig villkorslös kärlek genom sitt sätt att lära ut yoga. Han är min stora inspiration och förebild. Hans ord går som ett mantra i min hjärna "Don't struggle and don't halt". Alltså, kämpa inte men stå inte stilla. Vet vart du är påväg men gör inte våld på dig själv på vägen dit. Den snabbaste vägen att nå målet är genom konsekvent medvetenhet och non violence (ahimsa). När man lär sig utöva det händer magi. När man ser hur små saker gör stor skillnad (precis som  omvänt... liten tuva stjälper stort lass). Det får ta den tid det vill.

Istället för att gå direkt till skrivbordet och göra allt som stod på listan idag kände jag att det var något jag bara måste göra innan. Det kändes i hjärtat. Jag satte på Heart of the universe med Peter Kater och Snatam Kaur och tog upp mitt sticke. Det träffade mig rakt in. Alltså det var så tydligt och tårarna bara flödade. Jag kan inte nog beskriva min tacksamhet. Sedan var jag stärkt att sätta igång med det som stod på listan. Det var bara något som skulle göras först.




Ett blogginlägg från Bekah som handlar om just det svåra i att släppa taget öppna upp och ta emot kärleken som redan finns där. Så fint och bitterljuvt.