“A woman with a massive heart. As big as a hotel with endless rooms.”
En mening.
En metafor. Tittade på ett avsnitt av Babel och en intervju med den indiska
författaren Arundhati Roy. Det var hennes ord om en av karaktärerna i boken. Den
där träffsäkerheten, kreativiteten med ord. Frihet. Världen öppnas upp. Luftigt runt hjärtat. Inte som mig då jag sitter här och vill vara sådär fri och
poetisk men det bara blir pretentiöst och ansträngt. Trångt, kan inte ens andas.
Försöker skriva något smart och eftertänkvärt (är det ens ett ord?). Osäker på grammatiken och kritisk till varenda mening. Detta mönster av att vara
duktig. Har börjat ett nytt jobb denna veckan och när jag messade om att
jag vabbar idag drabbades jag av en tung känsla i bröstet. Av att göra min nya
arbetsgivare besviken. Att inte hålla måttet. Varningssignalerna om att jag har
en prestationsbaserad självkänsla fullkomligt regnade över mig. Så bara för att
jag jobbar på detta duktighetsmönster dagligen betyder inte att det överfaller
mig från sidan konstant. Samtidigt som jag blir trött på det blir jag också
fascinerad av hur mycket nytt jag lär om mig själv och mina tankemönster. Det
tar aldrig slut.
Idag på morgonen på
yogamattan. Fascinerad över motståndet att fortsätta yoga efter meditationen
eftersom jag var sugen på frukost. Denna tid som jag annars bara drömmer om,
att få stanna på mattan. Idag kunde jag det och då längtar jag bara efter att
slänga mig i soffan, äta frukost, dricka kaffe och titta på något mysigt program
som Babel. Dragningskraften i den direkta korttidsbelöningen jämfört med den
långsiktiga varaktiga. Zooma ut, se den större bilden. Vart är jag på väg?
Så jag kunde fånga min impuls som ville ta mig från yogamattan, ner i soffan. Och
stanna kvar. Låta impulsen klinga av. Hungern skulle nog inte ta död på mig
idag heller. Låta mig fullkomligt öppna upp för något större.
Vem är du? Och
varför är du här? Vad är viktigt? På riktigt?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar