Disciplin och lättja, pest eller kolera?

Det slog mig igår under gong meditationen. När gongen var som mest intensivt, då äntligen kunde jag släppa taget om tankarna. De fick liksom inte plats längre då ljudet sög upp hela mig i upplevelsen. Det var då det slog mig. Dessa upplevelser som är maxade kräver mindre av mig själv, jag kan liksom vila i det. Behöver inte fokusera, behöver inte disciplinera mig, jag kan bara vara. I nuet. Detta är själva anledningen till tendensen maxa allting. Är just nu inne på min tredje kopp kaffe och min andra rökelse. Mer, mer, jag vill inte att det ska ta slut, jag vill stanna i det härliga. Men det går ju inte. Lika hopplöst som talesättet ”fånga dagen”. Det går inte fånga dagen. Den rinner som sand mellan fingrarna och ju mer man försöker fånga den desto snabbare rinner den iväg och man går miste om dagen i kampen. Enda sättet att vinna är att omfamna dagen och låta den flöda fritt utan motstånd. Jag antar att jag är själva beskrivningen av en beroende personlighet. En typisk Pitta, en eld som brinner passionerat, som vill leva så innerligt att det gör ont.

Just nu i en ständig kamp för att hitta balansen i både kropp och själ. Viljan att yoga på morgonen men inte ha ork och en hjärna som vill disciplinera och göra det oavsett vad kroppen säger. En kropp som tenderar till lättja och försöker med alla tänkbara medel och ursäkter övertala hjärnan att det inte är en bra ide att yoga idag heller. En lättja orsakad av ett motstånd. Ett motstånd orsakad av en rädsla. En rädsla orsakad av en svaghet. En svaghet orsakad av ett mönster. Ett mönster som är orsakat av omedvetenhet. En omedvetenhet orsakad av brist på visdom. Nu när jag har skaffat mig visdomen kan jag inte längre leva i omedvetenheten utan måste bryta mönstren. Ett efter ett. Det tar på krafterna och jag hamnar i lättja orsakat av ett motstånd. Ett motstånd att älska eller ens acceptera mina svagheter. En rädsla för att om jag släpper taget och blottar min otillräcklighet. Vem kommer älska mig då? Äntligen förstår jag att det är svagheten som kan göra mig stark. Det är sårbarheten som gör mig mänsklig och det finns ett naturligt motstånd i processen att öppna upp för det.

I detta arbete att lösa upp knutarna och se mig själv precis som jag är. Detta tålamod som krävs i arbetet kommer från en urkraft och en passion till livet själv. En urkraft som för att inte bränna ut mig måste balanseras med ett ständigt arbete att koppla ihop mina val med min intention. Har jag ingen intention med mitt yogautövande och meditation varje dag, då gör den ingen nytta. Det ska finnas en stark längtan efter något annat, något större som har en mening. Då kan inte hjärnan lura kroppen eller kroppen lura hjärnan. Vem vill lura sig själv från att leva ett sant och meningsfullt liv?

I disciplin och lättja kan jag lätt köra över mig själv trots att det bara handlar om en vilja att må bättre. Det kan bidra till nya mönster orsakad av otålighet. Det blir en kamp.

Det krävs nyfikenhet, tålamod och så mycket kärlek jag inte trodde fanns. Ett steg i taget, i rätt riktning. Mot min sanning. Ger mig själv tid att växa mig stark.

Dont struggle and dont halt. Tack Chuck Miller för att du visade mig min kompass.

Hitta din kompass genom att titta på dessa små korta videos om tacksamhet. Börja gärna med Patience videon! Öppna upp för livet och ställ in din kompass.