6 september 2011

Natti natti

Jag sitter här och känner mig som världens sämsta mamma. Olle ligger och skriker och gråter KOM MAMMA inne i sin säng. Han har blivit van vid att jag sitter och håller handen och är närvarande tills han somnar. Det har inte alltid varit så. Vet inte hur vi gled in på det dumma spåret. Men det handlar nog mycket om att Olle är i olika faser samtidigt som jag själv ofta saknar honom så mycket och bara har lite tid på kvällen efter jobbet och inte har haft något emot att sitta med honom tills han somnar. Jag har tyckt det var mysigt. Så just nu är det mitt fel att det är såhär fruktansvärt jobbigt. För honom.

Vi räknar med att det kommer att ta några kvällar. Vet inte hur jag ska överleva. Hjärtat brister ju. Känns inte bra att överge honom så. Men det går inte att resonera heller. Det känns så omöjligt. Just nu måste vi bara bryta en dålig vana och hjälpa honom att kunna somna själv. Det värsta är att det känns som man ger honom sår i själen av att inte komma när han ropar och gråter så hjärtskärande. Men vi gör det för att vi älskar honom så oändligt. Nobody said it was easy
Gamla stan, Stockholm sommaren 2011

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar