Det blev en underbar lördag. Solen sken och fåglarna kvittrade. Turen inleddes med en sjuhelvetes backe. Ouppvärmd. Jag flåsade så mycket att både jag och de andra trodde att jag skulle dö när som helst. Men jag kämpade på. I hela 18 km. Jodå, i dessa sjuhelvetes backar, på kostigar, över stock och sten. Min grupp sprang rejält vilse, vilket inte heller hjälpte min mentala inställning. Hade liksom inte många meter över i benen då jag tänkte på det som låg framför, om man säger så. Borde öva på den mentala biten. Jag vet. Jag fick alltså kramp i höger vad och hämtades (till min stora lycka) upp. Men syster Linda, den envisa oxen, sprang hela vägen i mål. Imponerande. Så jäkla bad ass.
Vi är inte byggda på samma vis. Inte på något vis.
Jag är ändå otroligt stolt över mig själv. Framförallt över jag inte hoppade av utmaningen (Ja, tanken passerade vid ett flertal tillfällen dygnet innan). Jag har större kapacitet än jag själv kunde ana!
Nu är måndagen avklarad och veckan är kort. Det finns hopp om livet.
Har ni sett klädkollektionen av den danska modellen/sångerskan Anine Bing? Åh jag dreglar. Om jag hade pengar. Herregud va dyrt, men det kostar inget att titta.
Ha en skön vecka i vårens tecken!
Herregud, grymt jobbat! Jag är imponerad...
SvaraRaderaKram kram & ha en härlig valborg!
/Anna
Åh, Tack!! Hoppas att du har hittat din springtur! Jag brukar alltid springa på asfalt i bebyggelse, men nu fattar jag inte att jag inte springer i skogen, så mycket mer harmoniskt😃Valborg var mysigt o härligt med en ledig dag mitt i veckan! Jag saknar dig Anna, så roligt när jag hör från dig! Massa kramar
SvaraRadera