Känslouppropet

Tack Eva för uppmärksammandet av känslouppropet, barns rätt till sina känslor. Denna otroligt viktiga byggsten för barns utveckling. Gamla mönster i beteenden och uppfostran som vi äntligen börjar ifrågasätta och rucka på. Förutsatt att föräldrarna har självinsikt, stark vilja och förutsättningar. Långt ifrån alla har väl det. Jag tillhör den stolta skara som VILL bli bättre. Det är en rättighet att barn ska få uttrycka sina känslor till någon som tar emot allt, utan att döma.

Rädsla. Denna rot till all ondska. Som kan hålla oss i ett fast grepp och hindrar oss från att leva det liv vi är här för att leva. Fängslar oss trots att vi är fria. En känsla som vi kanske inte alltid är medvetna om är den som styr våra val.

Att som förälder bemöta denna rädsla tycker jag är så svårt. Det har hänt otroligt starka händelser i vårt lilla samhälle, Jönköping. Mord, inbrott och hemska saker som min son så klart hört talas om. Man kan inte skydda dem från allt prat och spekulationer (jag önskar). Detta har resulterat i att han har mardrömmar och frågar mycket. Kan det komma någon och göra inbrott hos oss? Jag kan ju inte ljuga och försäkra honom om att det inte kan hända. Jag svarar att jag förstår att han är rädd och att de flesta människor är snälla. Vi har bott här i många år och känner oss trygga här, vi behöver inte vara rädda. Det känns ändå så sjukt otillfredsställande som mamma att inte kunna försäkra honom om att han är helt skyddad. Det är ju ingen. Det hade varit otroligt mycket lättare att avfärda känslan, eftersom den är så obehaglig, och ifrågasätta hans sätt att känna, att han inte ska vara rädd... Varför är du rädd, här händer ingenting... Vilket är varken sant eller tröstande. Bara skam och skuld.

När han vaknade bredvid mig på natten och sa att han inte vågar somna om, klappade jag honom på pannan och sjöng strösterika Kumbaya, tills han somnade. Det känns bra när man kan göra något, det är svårare att prata.

Att vara rädd är mänskligt. Att förloras i känslan är ett val. Acceptera att rädslan är här, men låt den flyta vidare, utan att stanna i ditt bröst.

Hur kan man mer prata med barn om deras rädslor och hur de kan hantera dem?