Oj, detta livet. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och jag är så tacksam att ha fått tiden att kunna göra det. Just nu. Nästan overkligt hur allt har hänt sedan jag sa upp mig från mitt jobb. Ju mer jag öppnar upp, ju mer jag släpper taget om sådant som tidigare hållit mig fången. Desto friare blir jag och ju mer känner jag att universum hjälper mig vidare. Samtidigt som det är fruktansvärt naket och läskigt. Inte lätt att skriva om egentligen, men jag vill ändå försöka. För det är så jäkla starkt. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att känna mig såhär fri och ha förmågan att ta emot den villkorslösa kärlek från universum (ja. universum) är så stark att jag gråter. Jag hade mitt stora genombrott igår. Det jag har gått o kämpat med i så många år och kanske släppt lite mer för varje terapitimma släppte helt och hållet igår. Det som hållt mig fången släppte sitt grepp. Det som varit min snuttefilt som jag kunnat gömma mig bakom och skylla på finns inte mer. Nu är det upp till mig att vara allt det där jag vill vara. Eller rättare sagt, att bli den jag vill vara. För även om jag vet mitt slutmål så är utmaningen just nu att vara nöjd med där jag är just nu. Jag vet att jag inte är allt jag vill vara än, men det är ju det som är själva resan.
Chuck Miller är en av de personerna som gav mig villkorslös kärlek genom sitt sätt att lära ut yoga. Han är min stora inspiration och förebild. Hans ord går som ett mantra i min hjärna "Don't struggle and don't halt". Alltså, kämpa inte men stå inte stilla. Vet vart du är påväg men gör inte våld på dig själv på vägen dit. Den snabbaste vägen att nå målet är genom konsekvent medvetenhet och non violence (ahimsa). När man lär sig utöva det händer magi. När man ser hur små saker gör stor skillnad (precis som omvänt... liten tuva stjälper stort lass). Det får ta den tid det vill.
Istället för att gå direkt till skrivbordet och göra allt som stod på listan idag kände jag att det var något jag bara måste göra innan. Det kändes i hjärtat. Jag satte på Heart of the universe med Peter Kater och Snatam Kaur och tog upp mitt sticke. Det träffade mig rakt in. Alltså det var så tydligt och tårarna bara flödade. Jag kan inte nog beskriva min tacksamhet. Sedan var jag stärkt att sätta igång med det som stod på listan. Det var bara något som skulle göras först.
Ett blogginlägg från Bekah som handlar om just det svåra i att släppa taget öppna upp och ta emot kärleken som redan finns där. Så fint och bitterljuvt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar