Just nu målar jag fönsterkupan på huset eftersom färgen har lossnat överallt. Denna ansträngande uppgift gör det tydligt att man kan applicera yogan i allt man gör..
Så klart ser jag fram emot att bli färdig med detta projekt så snart som möjligt. Min enda intention och fokus är att bli klar, eller? Ja, så jag slipper allt skrapande, tvättande, grundande och målande. För att kunna göra andra saker.....
Okej, vilka saker?
Det kommer alltid vänta andra saker som måste göras. Det spelar ingen roll hur snabbt jag jobbar så kommer garage behöva rensas ut, trädgårdar tuktas, tvätt tvättas, rum städas, mat lagas, disk diskas..... Konsten är att efter dagar av skrapande inte ignorera att det fortfarande finns lös färg som måste skrapas, i alla möjliga konstiga vinklar innan den kan börja målas. Acceptera att det tar tid. Kör på för hårt och du tappar fokus, halkar och trillar ner. Det är hårt arbete så var snäll mot dig själv-Ahimsa. Ta hellre en paus eller sluta för dagen i tid (än att trilla ned från tak- (no shit Sherlock). Men många kör bara på utan att verkligen känna efter och fattar först vad som hänt när man ligger där på marken, halvt död).
Så intentionen är att bli klar, men det får ta den tid det tar. Att göra ett så noga och fokuserat jobb som möjligt, utan att hasta. Kunna lyfta blicken och se fåglarna över huvudet och själv må bra under tiden. Vara nöjd med det man åstadkommit trots att man inte är i mål. Ingen ska behöva göra om detta på så lång tid som möjligt. Görs inte detta ordentligt kommer någon bli sittandes där på taket nästa sommar igen för färgen lossnat. Ju snabbare man försöker ta sig fram, desto långsammare går det... en universell sanning som ingen verkar följa.
Precis som i yogan. Att efter år av yoga inte ignorera att det finns kroppsdelar som fortfarande behöver renas från stelhet och fyllas på med medvetenhet och livskraft. Fri från dömande. Du kommer alltid att hitta fler stelheter, tankar som stör, andning som behöver frias, prestation och ego som måste lägga sig.... det finns ingen mening med att sträva mot en slutdestination, en position. Ta hand om det som är nu. Acceptera att det tar tid och det viktigaste är att veta vart man är påväg. Ahimsa. Ingen bryr sig om hur långt du kommer med huvudet mot benen i en framåt fällning.
Och ingen bryr sig om du blir klar med fönsterkupan idag eller nästa vecka eller månad heller. (Möjligtvis ditt ego. Men egot är en självsäker (och älskvärd) 4:a åring som "kan själv" och vill att man ska "titta på mig". Men en 4-åring (egot) ska inte köra bilen. Egot ska vänligt men bestämt bältas fast i barnstolen där bak.) Om någon granne eller annan yogi har åsikter i något av fallen är det inte ditt bekymmer. Befriande tanke, eller hur!?
Om jag fokuserar på slutpositionen och ignorerar de tecken som kroppen signalerar för jag vill komma längre snabbare, så kommer kroppen sätta sig på tvären och på sikt skadas. Och det kommer ta ännu längre tid att öppna upp kroppen än om man accepterade kroppens begränsningar och tog sig tiden från början. Det får ta den tid det tar. Då litar kroppen på dig och ger efter.
Det finns inget slutmål. Ingen slutposition. Ingen stjärna på tredje ögat för att du kommer in i en avancerad position. Däremot kommer belöningen om du backar och lyssnar. Tricket är vara där i nuet. I skrapet på taket, i en twistad Parivritta Parsvakonasana eller vad du än befinner dig.
Avslutar med en passande dikt av Karin Boye
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar