7 oktober 2015

Why you rush ahead? You go back

Det svåra, när jag äntligen tagit klivet på en väg som känns rätt för mig, är att inte springa för fort. Mina erfarenheter i vävstugan är en spegling av livet på så många sätt. Det visar mig vad som händer när jag får "feeling" och springer iväg snabbare än jag klarar av. Jag fick backa 1 decimeter två gånger igår. Trots att jag var så otroligt noga. Första känslan är att bli besviken på mig själv att behöva göra om jobbet om och om igen-tröttsamt! Andra känslan är en påminnelse varför jag väver, för att jag tycker det är roligt och för att jag vill lära mig- och att göra fel måste vara det absolut bästa sättet att lära sig. Men det garanterar inte att man inte gör om felen igen, men riskerna minskar! Jag är så tacksam för det yogan har lärt mig, att inte fokusera på slutpositionen, utan se mig själv precis här och nu. Utan att döma, bara vara ödmjuk och tacksam för just den kropp jag har, det sinne och den själen. Ingenting blir bättre av att vara självkritisk, hård eller forcerande. Det vet väl alla. Det svåra är att observera mönstren, tankarna som dyker upp när man måste backa-oavsett om det är i vävstugan, på jobbet eller hemma. Du värnar om dig själv. Det är när man backar som man får en chans att möta sig själv, där man är. Inte där man skulle vilja vara, utan där man är. Det gör dig stark, det gör att du växer som person som inte har ett skit med prestationer att göra.


Utmaningen är att hitta min takt, så jag går framåt utan att behöva kämpa så hårt. Så vill jag växa mig stark-som en långsamt växande ek.

Idag tog jag ett beslut som jag kände var helt rätt men som mitt gamla jag hade fullföljt av ren pliktkänsla. Nej, inget mera sånt, det ska kännas rätt. Det är ett duktighetsmönster som sitter så hårt att man får ta i när man bryter sig ur det. Men jag känner också hur det gör mig stark- stark så in i själen!!

Om du hamnar i en situation som du inte vet om du är redo för, sätt dig några minuter med din frågeställning. Blunda och meditera. Svaret kommer till dig. Du kopplar upp dig mot världssjälen som har alla svar. Vågar du lyssna?

En man som ville bli upplyst genom meditation frågade sin lärare hur lång tid det skulle ta. Läraren svarade; 20 år. Mannen funderade och sa, men om jag jobbar dubbelt så hårt, mediterar från morgon till kväll- hur lång tid tar det då för mig att bli upplyst? Läraren suckade och sa; Inte i detta livet.

2 kommentarer :

  1. Så sant min syster i universum. Kärlek till dig ♥. Kram Johanna

    SvaraRadera
  2. Det låter befriande att släppa något som bara görs av pliktkänsla! <3
    Det är så spännande detta. Livet!

    SvaraRadera