Man ska inte skiljas som ovänner

.... hur gör man då om en konflikt som hände för längesen inte har retts ut? När man har försökt att prata om det när det var aktuellt, men personen i fråga inte kan eller vill prata om det. Det som händer är att en egentligen liten sak växer sig större än den är. Man blir irriterad på personen utan anledning, för att den outredda konflikten hela tiden gör sig påmind. Därför tog jag upp det igen, men bara för att bli tusen gånger värre än vad det var från början.

Anledningen att jag tog upp det nu var att personen ska resa bort. Och jag vill inte ha något osagt om det skulle hända något. Man ska som sagt inte skiljas som ovänner. Jag ångrar inte att jag tog upp det, men jag hade hoppats att vi hade kunnat krama om varandra och lämnat det bakom oss. Det blev inte riktigt så.

Istället blev det en massa onödigt prat om det som sades och inte sades för ett halvår sen. Ingen har ju rätt eller fel. Det handlar om känslor och var och en har rätt att känna som den gör. Man vill bara bli älskad för den man är. Men personen i fråga kunde inte för sitt liv förstå meningen med att ta upp konflikten, det blev istället en stor försvars kamp om att man visst inte hade gjort eller sagt något fel. Att man hade blivit felaktigt beskylld för någonting, vilket bara är missuppfattningar som skulle har retts ut direkt efter att det hade hänt. Vilket jag gjorde ett ärligt försök till men fick kalla handen. Vilket gjorde att jag inte orkade ta upp det igen, till idag....

Vad hände?

Jag sitter här sönder gråten. Det är vad som hände. Efter att för andra gången sträckt ut handen lagt allting åt sidan, svalt min stolthet och bett om förlåtelse och att vi ska lämna det bakom oss. Det gick inte att avsluta det så, utan personen skulle ta upp något som jag sagt och vända det till att det skulle bli skönt för mig och Olle om personen åker.

Ont. Det gör så jävla ont.