Nu när jag börjat jobba så har även mina långa pendelsträckor förvandlats till stunder jag LÄNGTAR efter. Jag lyssnar på
Sommarpratarna i P1 förståss. Och idag var första gången jag rördes till tårar. Tack vare
Katrin Sundberg. Jag brukar vilja lyssna på skådespelare då de tenderar att ha stor passion för livet med Starka kontraster, höga berg, djupa hav. Hon hade allt det där och mer därtill. Det var när hon berättade om sin komplicerade kärlek till sina styvbarn som det brast, hon beskrev det så himla naket och rakt in i hjärtat den lilla handen som kom och höll i hennes...
 |
| Lyssna på Katrin, du kommer inte att ångra en minut! |
Jag hade däremot förväntat mig att gråta när jag lyssnade på
Eskil Pedersen men blev inte alls berörd. Hans sätt att beskriva hans version av Utöya tragedin var väldigt saklig, utan riktig inlevelse. Men det kan man förstå så här nära inpå, att han kanske inte kan gå in med känslorna utanpå, att det är något slags försvar kanske. Trots att jag lyssnar på podversionen och bara får lyssna på en liten bit på musiken så tillförde den inte så mycket. Tråkigast hittills. Då hela Utöya historien är så tragisk och gripande (har gråtit många gånger under rättegången av alla personliga tragedier) var det snopet att inte känna mer för Eskils prat. Det är kanske min inställning och förhoppning att bli underhållen och gripen, som av en Amerikans Hollywood film, som är problemet? Nä, det gick bara inte in under skinnet.
Jag har hunnit lyssna på följande hittills (Jag väljer att lyssna på de jag gillar mest först, fast ordningen alltid ändrar sig sen)
Soren Ismael (Åh)
Christer Björkman (Bra!)
Thorsten Flinck (Underbara komplicerade fina)
Petter Stordalen (I love)
Elsa Billgren (Helt underbar!)
Björn Lindeblad (Tänkvärt fascinerande)
Jag ser fram emot
Stefan Löfven
Marie Göranzon
Henrik Dorsin
Shima Niavarani (Lyssnade med ett halvt öra på jobbet och hon var SÅÅÅ härlig!!!)
Men jag ska lyssna på alla....
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar