Vävningsfilosofen

Här sitter jag o väver. Lyssnar på #månstrålarklaraglimma och tänker på hur livets trådar också ska läggas, ett andetag i taget med sin klara intention om vad resultatet ska bli 🙏

Ett foto publicerat av annarsbra (@annarsbra) Aug 19, 2015 kl. 3:33 PDT

På samma sätt som trådarna i en väv måste träs varsamt en och en vill jag skapa förutsättningarna till det som ska bli mitt livs väv. Inga steg kan hoppas över och det hjälper inte att stressa och försöka göra processen snabbare och tvinga fram en matta. Då tar det bara längre tid som tillslut blir kaos och man tvingas börja om från början. Mattan (livet) kommer vävas vare sig jag vill eller inte. Varje klockslag gör ett varv, du väljer vad du gör med den tiden som skulle kunna användas till att starta något stort. Vilka steg tar dig i rätt riktning? Hur vill jag att resultatet ska se ut, kännas? Vilken kvalitet ska mattan få, vilka färger och mönster ska jag våga? Det jag väljer att göra med den dyrbara tiden avgör hur mattan eller duken kommer att se ut. Materialet som avgör kvalitén, det är tiden man lägger på att göra grovjobbet.  Show up. Do your practice. Färgerna blir tankarna man tänker känslorna man känner. Mönstren blir det jag vågar leva ut. Min sanning. Mitt unika avtryck. Jag vill att känslan under arbetet ska vara från hjärtat, utan att fästa blicken för hårt vid målet, den färdiga mattan. Utan just i detta ögonblick, på processen, varsamheten och noggrannheten för varje tråd, njutningen av att se den växa fram och se färgerna stämma överens med känslan i bröstet. Så när det färdiga resultatet sedan ligger i mina händer kan det vara hur tungt som helst men i hjärtat är det lätt. Det var värt all möda. Så det handlar om att dyka upp. Att fylla varven med något material och någon färg och kanske om man har stark vilja, ett mönster. Värsta tänkbara resultatet är att det inte blev någonting alls. Man kom aldrig till skott. Man vågade aldrig. Stod på kanten och ville hoppa men vågade aldrig. Rädd för att inte vara bra nog. Rädd att misslyckas. Att inte ens våga prova, ta steget fullt ut. Lita för mycket på andras rädslor och deras tvivel över ens drömmar. Ta den enkla vägen, styrd av rädslor. Man fortsätter i samma steg man redan tagit, följer ett invant mönster. Hittar lämpliga ursäkter på varför man gör det man gör. Tiden den kan gå, varven fyllas av år som inte var påväg någonstans. Hellre en brokig duk med lite av varje än ingen duk alls. Det handlar inte om att vara hård mot sig själv om hur det blivit, utan om att vårda nuet. Alla färger ska vara med. Inget är rätt eller fel. Det är vad man gör från och med nu som räknas.

Olle frågade varför det inte är bra att vara ”för snäll”. Smart fråga. Jag svarade att det är när man säger ja, fast hjärtat, eller rösten inne i dig säger nej. Eller säger nej när rösten inne i dig säger JA. För att man inte vill såra någon annans persons känslor. Det bästa är när man är snäll mot sig själv först och lyssnar noga på vad man vill, framför att vara andra till lags. Då är risken minst att saker blir fel.

Jag fick själv lära mig hitta den där rösten och lita på den först på senare år. Som hela tiden ropat men som jag ihärdigt tystat ner av rädsla för att inte vara till lags eller duga-rädd för att inte bli älskad. Det är så viktigt att lära barn att hitta den rösten tidigt, så de slipper gå lika vilse. Sedan får man räkna med omvägar innan kompassen blir helt tillförlitlig.

Det är underbart när orden får flöda från hjärtat. Jag vill få bort proppen som suttit mellan mitt hjärta och hjärna. Få tillgång till min inre vishet. Welcome to my reality.