Om det är en film du ska se i år så är det denna. Ge dig själv två ostörda timmar.
Jag grät när jag tittade på filmen, när man ser på livet på detta sätt blir allt så vackert. Människor så vackra. Det finns inget vi och dom. Livet är så mycket mer än en konstant tävlan att jämföra oss med varandra. Tävla i status och strävan att vara bättre än alla andra, vara en vinnare, ha mer materiella saker och vara framgångsrik i andra människors ögon. Så klockrent när Joe (ägaren av resorten) spelade piano av eget nöje. Inte för att visa hur bra han var eller ur behov att tillfredsställa andra. Vilket var anledningen han slutade när han var ung. Han slutade spela för sitt eget nöjes skull, utan istället för att tillfredsställa andras förväntningar. Hans prestation visade sig vara ett villkor och ett betyg för hans värde som människa. Musiken som flödade när han inte "presterade" var så otrolig. Det vi gör ska komma inifrån. Inte för att vara bra nog utifrån.
Non inteference är något jag ska bli bättre på. I filmen handlade det om mamman som hela tiden ville vara i kontroll och jobbade stenhårt med det. Var ur dagens samhälles mått mätt en väldigt ansvarsfull och "duktig" mamma. När barnen lekte och sprutade med vattenpistol som råkade komma på Wayne. Jag ska inte avslöja vad som hände, men det mötet var bara så fint spelat. Och hur fint det blev när hon ändrade inställning när hon ropade att maten var klar och barnen skulle komma o äta, fast de var mitt uppe i en lek och inte redo att äta just då. När man övar non-interference blir det ett helt annat "flow" av kärlek och harmoni. Sedan är det självklart en balansgång och inte alltid helt enkelt. Men jag tänker på mitt eget agerande igår när Olle ville stanna o bada med sin nya kompis efter simhoppet. Jag hade kunnat låta dem leka lite längre och inte satt så knappa tidsramar. Vad hade det gjort om vi kom hem 30 minuter senare? Det svåra är att hitta balansen eftersom barn egentligen aldrig vill åka hem från badhuset, eller? Men med ett nytt sätt att tänka kommer saker kanske ske lite smidigare och alla mer lyckliga. man måste inte vinna fighten för sakens skull, man måste bara vara tydlig i sin kommunikation och inte så fokuserad på vad jag vill och tycker är bäst. Jag var trött, hungrig, törstig, hade ont i huvudet, det var varmt och jag ville komma hem o laga mat innan det blev för sent. Me, me, me me me me me, jag jag jag JAG. Kanske ska låta mitt ego får gå o lägga sig så universum kan flöda lite friare?
Så, jag grät för det berörde innerligt och för att Wayne har dött och lämnat oss själva kvar att hålla facklan brinnande. Han lämnade denna värld vackrare än då han kom. Lät sin musik flöda innan han dog och slapp ha det kvar i bröstet. Titta på filmen o ta del av hans musik, låt dig beröras. Vem vet vart det kan leda dig?
Vi är gudomliga. Vad gör gud med sina händer? Hjälper andra. Helt naturligt av kärlek, utan att förvänta sig något tillbaka.
Ja, det här verkar ju verkligen vara något jag vill se! Tack!
SvaraRaderaJag tänker på att en inte måste vinna fighten. Jag har i jobbet läst en jättebra bok som heter Beteendeproblem i skolan. Kanske inte så inspirerande titel men den är otroligt fin och handlar om lågaffektivt bemötande. Författaren kommer flera gånger tillbaka till att när en vuxen vinner fighten så har båda i långa loppet förlorat, och det är tankvärt.
väldigt bra reflektion, att båda förlorar när en vuxen vinner fighten. Så bra område att applicera det tänket, i skolan. Tack för boktips!
Radera