Idag slog det mig då vi var bjudna på "drop in fika" på Olles dagis. Sånt gillar ju jag. Att träffa nya människor o prata om ditten o datten. Det var det som fick mig att börja tänka på den svenska personligheten, eftersom det inte blev alls som jag hade tänkt mig. De föräldrar som var där låtsades inte ens om att se mig när jag kom in. Fröknarna hejade, men sa ingenting om något fika och det var tomt på borden. Inte så välkomnande stämning. Jag söker ju kontakt och ville gärna presentera mig o prata, men det är svårt när man inte ens kan möta någons blick. Jag fick leka lite med sonen och kände mig bortkommen. Kändes som fröknarna väntade på att jag skulle gå. Tillslut erbjöds kaffe som fanns i köket. Ja tack! Det var på tiden tänkte jag. Och efter hand vågade sig fler föräldrar sätta sig o fika. Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att släppa till lite, och jag känner mig så otroligt hämmad i sådan miljö. Jag var verkligen inte bättre själv idag, jag skulle ha gått runt o hälsat och försökt lite mer. Men det tar emot och jag känner mig socialt handikappad. Fast så inte är fallet (eller jag kanske får rannsaka mig själv lite?). Det är inte bara idag jag har slagits av vårt svenska sätt att bemöta främmande människor, utan typ varje dag. Och det som är tråkigt är att jag själv tröttnar på att prata med främlingar i olika situationer eftersom folk i allmänhet inte vill, är undvikande och ointresserade. Det är skillnad från USA där folk bjuder in till samtal till höger o vänster och hejar obehindrat. Det är inte konstigt att prata med någon om ingenting, bara byta några ord sen hejdå. Inget konstigt med det.
Och det är svårt att ändra ett sånt kulturmönster. Ingen vill uppfostra sitt barn att göra annorlunda t.ex. sätta sig för nära någon man inte känner eller att prata med folk hur som helst, eftersom det kan få obehagliga konsekvenser för barnet. Men det måste börja nånstans. För om man ska generalisera ännu mer, så är svensken faktiskt väldigt trevlig när man väl sitter ner o fikar, när väl den första isen har spruckit. Det är bara det att ingen vill spräcka isen med en främling i första taget.
Det var första delen i min analys om den svenska personligheten...
Visst är det sådär men jag tycker ändå att det brukar vara lättare på t.ex. öppna förskolan där man ju kan prata om sina barn.
SvaraRaderaDet är så svårt det där just att vara först som du beskriver.
Det jag menar är om alla skulle se varandra i ögonen skulle ingen vara först. Utan själva stämningen automatiskt intresserat och uppsluppet. Problemet med oss är att ingen vill göra bort sig, eller vill verka inställsam eller vad det nu är vi är så rädda för när vi inte öppnar upp till samtal. Om man lägger märke till andra människor blir det trevligare och man både får och ger positiv energi. Det konstiga är att vi i Sverige vet om att vi är såna, men kan inte ändra på det även om vi vill.
SvaraRadera