Sköt dig själv och bry dig om andra i trafiken

Jag pendlar 16 mil varje dag. Så jag kör mycket bil. Och jag vet att jag inte alltid har 100% uppmärksamhet på vägen, vilket är hemskt att erkänna. Som idag när bilen framför mig hade regestreringskylten "JUL" (hur festligt var inte det, klart bästa tiden för den bilen!!) och jag skulle rota fram mobilen för att ta ett kort då vi stod i en korsning och väntade på att få köra ut. Jag lyckades inte innan han for iväg, men vi skulle tydligen åt samma håll, så nästa tillfälle som gavs var i en rondell, inte så smart att försöka plåta samtidigt som man svänger i en rondell..... Någon bild blev det inte, och tack o lov ingen olycka heller.

Jag lovar, jag ska vara mer försiktig och göra som Oprah förespråkar. "Remember, The car is a No Phone Zone"

Nu till dagens dilemma. Folk som tror de äger vägen, eller tror de har företräde och visar detta på olika mindre sköna sätt. Uttryck som att blinka med hellyset då man själv är i omkörningsfilen, men de ska köra ännu fortare förbi och kan under inga omständigheter låta en annan fortsätta omkörningen av en lastbil. Detta hände ju mig idag, då jag låg i 123km/h i regn och kolmörker och körde om ett gäng lastbilar. Alltså detta gör så att hörseln stängs av, jag blir så arg. Hittills hade jag dessutom lyssnat på Alex och Sigges podcast, som dagen till ära handlade om just detta med hur arg man blir då någon förnedrar en eller stressar en i trafiken. Alex gav exemplet då han skulle köra ut från en mindre väg till en större, där högerregeln gällde. Det tänkte inte Alex på då det kändes som en huvudled, utan väntar istället på en lagom stor lucka. Bakom honom kommer en bil som tutar. Varpå Alex blir så arg/ställd/kränkt att han följer efter den här bilen ett tag. Inte för att han har en plan på vad han ska göra, det bara sker instinktivt. Det är märkligt, men det var precis det som hände mig, jag blev så arg att jag inte hörde ett ord vad som sades på podcasten (trots att det är väldigt hög volym då jag inte vill missa något o börja fippla med att spola tillbaka) Det är så onödigt. Och jag undrar vad personen i bilen som blinkar tänker..... det finns i alla fall inte ord för såna människor.

Det är inte tufft att inte ha tålamod i trafiken. Det är inte okej att ta ut sina aggressioner här för att man sitter i skyddad bil där man inte är rädd att göra det man annars inte skulle våga göra/säga. Det är dock okej att komma några minuter försent. Jag vill kunna göra misstag utan att folk ska "straffa" en för det. En olycka händer ju så lätt, ett ögonblicks verk.

Släpp fram någon i en bilkö istället för att köra så nära den framför som möjligt. Trots att du hemskt gärna vill köra om någon, lämna avstånd och för guds skull blinka inte med hellyset what the hell is wrong with you?! Tänk på människor du älskar o låtstas att det är de som sitter i den där bilen som du just nu terroriserar.

Skärpning alla underbara människor...

Service Sverige

Nu när mina kusiner från USA har varit här och hälsat på en vecka kunde jag inte låta bli att fråga vad de tycker om skillnaderna mellan kulturerna. Att vi är väldigt mode bundna är något de verkligen lagt märke till, att det är strikt mode, alla ska se likadana ut, ingen kan ha förra årets "krage". Roligt att de har lagt märke till det, de tyckte att alla har röda byxor hahha. Jag önskar verkligen att vi kunde vara med individuella och fria när det gäller mode...

En annan sak som kom på tal var hur man blir bemött i affärer och restauranger... Att det är "jobbigt" för de som jobbar att vara vänliga och fixa det som man vill ha. Och att det känns som man själv är trevligare än de är, inte alltid men ofta.

Det komiska är att när vi släppt av ena kusinen på stationen i Nässjö behövde jag köpa en flaska vatten och Aftonbladet så jag slank in på pressbyrån, fixade det jag ville ha och ställde mig vid kassan. Ingen där.. "Hallååå" ropade jag lite försiktigt. Väntade.... "Hallåååå" lite högre ifall de inte hört mig. Väntade lite till... Det kom en till kund och ställde sig efter mig i kön. Konstigt detta att ingen ens ropar att de är på väg eller kommer snart tyckte jag.... Så jag ropade igen "Hallååå" DÅ kom en kille och släpade benen efter sig och såg argt på mig, "Ja?". Jag svarade förvånad av hans uppsyn att "jag väntar på att betala". Varpå han svarar "Du har nog inte väntat så länge"

OH my God

Dagens höjdpunkt

Idag lyssnade jag på Gina Dirawi's sommar program i P1.  Vilken häftig tjej. Hon har verkligen passion och tror på sig själv. Stor personlighet och det hon berättade om berörde verkligen. Speciellt gillade jag hennes otroliga ärlighet när det gällde hennes svenska uppväxt och förhållandet till islam och den typiskt svenska kulturen. Eftersom hon är en del i båda så ser hon bättre på vilket sätt hon själv har formats av det svenska samhället. Som det här med att inte vara till besvär eller visa känslor öppet. Vilket jag har tänkt länge ska bli nästa del i min följetång om den svenska personligheten.

Jag reagerade nämligen på stämningen vid Stefan Liv's minnes stund i Kinnarp's arena. Hur det var total tystnad i 2 timmar, trots all sorg som fanns där inne. Alla kvävde sitt gråt. Att ingen bara skrek ut sin sorg förstår jag inte, speciellt då hans nära kompisar som stod nere på golvet . Det hade varit befriande. Själv stod jag där och behövde få ut ett monotont klagande "Så som i himlen-ljud" och önskade att alla skulle haka på så att sorgen kunde få vingar och flyga ut. Och inte fastna i bröstet. Jag vet, ingen annan hade hakat på så jag stod där o kvävde mina snyftningar istället, som alla andra. Tanken gav jag snabbt upp så klart, jag håller tyst. Vad skulle människor tro? Jag tänkte att detta måste vara typiskt svenskt eller nord europeiskt. Inte hade det varit såhär tyst i södra Europa?

Vi svenskar står ut med mycket och säger sällan ifrån. Sticker inte gärna ut och är inte sena med att döma de som gör det. Det känns som en del i det svenska arvet, som man får jobba på för att rensa från tankarna. Att inte behöva vara som alla andra. Herregud, är vi så rädda för vad andra tycker?

Lyssna på Ginas sommar program, det berör. Jag har 10 små minuter kvar som jag ska lyssna på i morgon bitti... Hon har en blogg också som jag inte har läst innan. Men det ska jag minsann ta mig tid till att göra framöver. Och så har hon ett program som jag sett en gång som var härligt roligt, men som jag tycker ännu bättre om nu när man vet mer om vem hon är. Den heter The fabulous life of Ana Gina och kan ses i svt play.

Enjoy!

livsfarlig utfart

Nu äntligen har något gjorts åt det. Kändes som en tidsfråga innan en olycka skulle ske där. Fick gå över till grannen o fråga om det gick bra först. Kommunen sa att man kan lägga en broschyr som heter "Klipp häcken" i berörd grannens brevlåda om man inte ville gå o fråga, he he. Pinsamt. Kanske typiskt svenskt, eller? Själv tyckte jag det förslaget var så genant att det inte fanns något alternativ. Jag knackade på. Och han sa att vi får ta bort så mycket vi behövde. Jag blev så glad o tacksam. Vet inte vad jag förväntade mig, men kanske lite mer skeptisism....

Såhär såg det ut innan, häcken som en vägg där vi backar ut i en backe.

Såhär der det ut nu. Fortfarande en farlig utfart när man kommer backandes. Men tusen gånger bättre.

Här är Olle och Mikaels skörd för dagen! Det gjorde de medan jag själv satt inne o sydde veckbandsgardiner till källaren så de når ända upp o döljer det fula bättre än innan. Det blev ganska bra tycker jag. Visar den färdiga loungen snart!

Ha en skön söndags kväll. Vi ska äta kantarell mackor istället för matjesillen som vi hade tänkt. Skogens skafferi är så välfylld! Sverige är fantastiskt.

Ge o ta kultur, not ... Den svenska personligheten del 3

Det som fick mig att reagera denna gång var i kassan på Coop. Tanten framför mig skulle betala 122 kr. Hon hade massa guld tior som hon ville använda. Hon kom upp i 120 kr, men sen hade hon bara 1 krona. Här, jag har en, sa jag. Nä men det behövs inte, jag kan betala på annat sätt. Äh, ta den det kommer tillbaka till mig, sa jag ( jag syftade på tjänsten, inte på summan haha). Lite motvilligt o generat tog hon i alla fall emot mitt bidrag.

Är inte detta typiskt svenskt, frågade jag mig då. Jo, enligt mig är det det. Det hänger t.ex ihop med att tävla sig fram till kassan istället för att släppa fram någon som är på väg till samma (haha jag skäms av det beteendet och det har hänt mig flera gånger, både att jag själv ökat takten och att andra har sprungit framför mig). Likadant med att vi har svårt att släppa fram någon i trafiken. Ge och ta är svårt och verkar ta oss emot.

Jag önskar att vi Svenskar kunde se varandra mer, säga hej mer, släppa fram varandra i trafiken mer, öppna dörrar åt varandra mer, låta någon gå före mer. Vad är det som är så svårt med det? Det skapar ett samhälle som är mer tillåtande och som gör att människor blir sedda och inte behandlade som vore de i vägen.

En sådan kultur är svår att ändra på. Men med små medvetna steg kan vi bli bättre. Jag vill även tillägga att jag är väldigt stolt över att vara svensk. Om man ska generalisera, vilket man ska, så är vi väldigt ärliga, snälla, generösa och öppna, vi har svårt att visa det bara...

Att kunna ta emot en liten vänlig gest med glädje o tacksamhet istället för ett tvekande nekande skulle gjort situationen positivt ladda o vi hade inte tvekat att göra det igen. Kanske har det med att vi inte vill vara någon till last eller skapa problem som gör att vi beter oss så? Synd är det iallafall.

Det var tredje delen i denna rafflande följetong.

Tills nästa avsnitt är mitt råd: ge o ta allt vad ni orkar ( båda är lika viktiga)

Den svenska personligheten, del 2

Jag har alltid trott att det är klimatet som gör oss "kalla" men det kanske har att göra med att vi inte är beroende av varandra lika mycket som i andra länder. Intressant ämne, inte sannt!? Igår sprang jag vårruset och det var många som hade kommit för att heja på. Jag kan inte låta bli att koppla detta till ämnet, för ingen av publiken hejade på någon de inte kände, förutom en liten flicka på 5-år som var jätte duktig på att heja och som gav mycket energi! Nej alla stod o väntade på sin bekanta att heja på. Hade varit roligare att få lite hejarop när folket ändå stod där. Tur att jag hade musik i öronen som kunde ge mig energi istället! Nej nu ska vi till torget o lägga märke till den svenska personligheten del 3... Ha en skön lördag!

Den svenska personligheten del 1

Det är många gånger jag slås av skillnaden i bemötande i sociala sammanhang i Sverige jämfört med USA. Det är nog i särklass det som jag saknar mest från den kulturen faktiskt.

Idag slog det mig då vi var bjudna på "drop in fika" på Olles dagis. Sånt gillar ju jag. Att träffa nya människor o prata om ditten o datten. Det var det som fick mig att börja tänka på den svenska personligheten, eftersom det inte blev alls som jag hade tänkt mig. De föräldrar som var där låtsades inte ens om att se mig när jag kom in. Fröknarna hejade, men sa ingenting om något fika och det var tomt på borden. Inte så välkomnande stämning. Jag söker ju kontakt och ville gärna presentera mig o prata, men det är svårt när man inte ens kan möta någons blick. Jag fick leka lite med sonen och kände mig bortkommen. Kändes som fröknarna väntade på att jag skulle gå. Tillslut erbjöds kaffe som fanns i köket. Ja tack! Det var på tiden tänkte jag. Och efter hand vågade sig fler föräldrar sätta sig o fika. Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt att släppa till lite, och jag känner mig så otroligt hämmad i sådan miljö. Jag var verkligen inte bättre själv idag, jag skulle ha gått runt o hälsat och försökt lite mer. Men det tar emot och jag känner mig socialt handikappad. Fast så inte är fallet (eller jag kanske får rannsaka mig själv lite?). Det är inte bara idag jag har slagits av vårt svenska sätt att bemöta främmande människor, utan typ varje dag. Och det som är tråkigt är att jag själv tröttnar på att prata med främlingar i olika situationer eftersom folk i allmänhet inte vill, är undvikande och ointresserade. Det är skillnad från USA där folk bjuder in till samtal till höger o vänster och hejar obehindrat. Det är inte konstigt att prata med någon om ingenting, bara byta några ord sen hejdå. Inget konstigt med det.

Och det är svårt att ändra ett sånt kulturmönster. Ingen vill uppfostra sitt barn att göra annorlunda t.ex. sätta sig för nära någon man inte känner eller att prata med folk hur som helst, eftersom det kan få obehagliga konsekvenser för barnet. Men det måste börja nånstans. För om man ska generalisera ännu mer, så är svensken faktiskt väldigt trevlig när man väl sitter ner o fikar, när väl den första isen har spruckit. Det är bara det att ingen vill spräcka isen med en främling i första taget.

Det var första delen i min analys om den svenska personligheten...