Lita på processen

Nu äntligen har den kommit. Lusten att skriva. Som alla träd ute i naturen redo att spricka ut känner jag mitt inre bubbla av liv. Det jag gömmer inom mig vill komma ut. Och min spretighet behöver fokus. Min tid behöver riktning. Min själ behöver utrymme. Jag hittar tusen saker att fly genom då jag börjar möta detta. Koka kaffe och bara njuta av det och kanske titta på ett TED talk, eller något intressant på SVT play. ”Min sanning” är en favorit. Jag distraherar mig med Instagram och facebook i tid och otid. Calling my spirit back. Något i mig väcktes när jag lyssnade på Jonas Bonniers intervju på Värvet. Det som fångar mitt hjärta är att våga göra och våga misslyckas. Produktivitet. Jag visste väl att det fanns en diamant i den skithögen ”Produktivitet”. Det som har fått mig hamna i prestation. Jag har trott att det var produktivitetens fel. Men att öva på att göra det man känner meningsfullt utan någon fokus på resultat. Bara en vilja och en lust. Så igår när jag hade ett yogapass ute på Lustfyllt och ingen kom. Förutom min syster. Så genomförde jag ändå passet med tyngden av en sten i bröstet. En skam över att jag slänger bort mitt liv med städning och ett halvdant försök till att bli yogalärare. Alltid denna känsla av att kunna göra mer. Bättre. Rösten som säger att jag inte har kommunicerat. Absolut inte bra på marknadsföring trots att jag har en universitetsutbildning i just Marknadsföring. Herregud. Vilken parodi. Var är Ahimsa nu, när jag mest behöver den? Hjärtat känns grusat. Hamnar i offerroll. Inte mycket kraft att hämta där inte. Men väldigt mycket lärdom. Jag ger mig själv en klapp på axeln och säger tröstande att jag gör ju. Jag slänger mig själv ut i det okända. Jag vill göra skillnad. Jag vill vara sann i denna värld som känns mer anpassad för att vara osann. Det gör ont att vara sann. Det är ju allt jag har, och om inte det räcker vad har jag då kvar? En svindlande känsla som svider samtidigt som det ropar på mig. Ett steg till. Freedom is just another word for nothing left to lose. Med blicken på horisonten och ett tacksamt hjärta att ens ha möjlighet att göra allt detta. Det är fan inte synd om mig. Det enda som är synd är förmågan att hela tiden gömma mitt ljus. Och när allt kommer omkring så inser jag att det är i just detta andetag friheten och modet finns. Att andas med hela magen och ta min plats. Det är själva processen. Jag ska bara lita på processen och sluta stå i vägen för mig själv. Allt är precis som det ska vara. Svaren finns inuti och just nu vet jag att jag måste samla ihop mig själv så min livsenergi inte flyter bort i tomma intet. Calling my spirit back. Samtidigt våga göra mer, ta ny sats, ta ny plats. Jag har ju blivit påfylld nu. Färdig yogalärare och allt.