Ledig dag. Behövligt. Hjärtat rusar. Mycket jag måste göra.
Vill inte meditera och yoga innan frukost då jag är hungrig, har varit vaken
länge, ute med hunden och fixat Olle till skolan. Ursäkter. Vill hoppa över det
viktigaste för att bara göra. När jag
tänker på min morgonmeditation kommer motståndet; kan jag inte bara få göra det jag måste göra? Få det
undanstökat. Känner att jag måste skriva av mig. Vill vara effektiv. Mycket att
göra, varför sitter jag här och läser
tidningen och dricker kaffe, när det är så mycket jag måste göra? Tvätten
ropar, räkningarna ropar men framförallt ropar planeringen inför helgens
yogaklasser. Varför detta motstånd? Det gör ont i bröstet. Stress. Denna fantastiska lediga
dag har förvandlats till en mardröm. I min hjärna. Jag bryter den nedåtgående
tankespiralen. Tänder ett ljus. Det känns genast bättre. Andas. Känner stundens
närvaro tydligare med ett tänt ljus. Vågar jag möta motståndet och meditera
eller ger jag efter för stressen och alla oändliga sysslor som ropar? Jag vågar. För jag vill. Min
längtan är stor. Så stor. Och eftersom jag vet att jag har ett val kan jag inte längre lura mig själv. Och jag vet även att sysslorna kommer halveras efter min
meditation. En insikt om vad jag behöver göra är klarare. Genom meditationen
sparar jag tid. Men jag flyr för att det är lättare att undvika medvetenheten.
Ignorance is bliss. Man sveps med i livet med en avtrubbad medvetenhet som hela
tiden flyr och söker belöning med en kompakt känsla i bröstet.
När jag istället tillåter mig svepas med i livet utan
motstånd med en ständigt ökad medvetenhet om sanningen i sinnet och kroppen, så inser jag
snart att allt motstånd är skapat av mig själv. Låtsas spöken som
hindrar mig från att leva fullt ut. Hej, där är ni ju. Att se är en förutsättning för att kunna välja en annan väg. När man ser spökena rakt i ögonen krymper de och ter sig inte alls så hemska som när man vägrade möta dem, öga mot öga. En modig väg med syre och en känsla av lätthet i bröstet.
Igår på badhuset när Olle ville hoppa från 10:an och stod
våndades en lång stund. Eftersom jag precis hade utstått samma vånda på 7,5:an
och mindfullness hjälpte mig genom att fokusera på känslan i mina fötter tryggt
mot den knaggliga mattan. Hur jag kan slappna av, jag är hållen. Axlarna kan
sjunka och jag är tung. Jag väljer själv om jag vill möta motståndet eller ge
vika för det. Så precis samma sa jag till Olle. Han tog med
händerna på fötterna och hjälpte fokus från hjärnan till fötterna. Hjärtat
saktade ner och han kände sig tryggare. Han ville att jag skulle hoppa först
(jag hade lovat att gå upp på 10:an och om hjärtat sa Ja skulle jag hoppa) men
mitt hjärta sa tydligt nej. Och det är också en viktig gräns att respektera. Hur
gärna jag än skulle vilja hjälpa honom att göra det, kunde jag inte göra våld
på mig själv. Och jag försäkrade honom om att han måste höra tydligt ja från
hjärtat om han skulle göra det. Det är ett framsteg att våga följa sitt hjärta.
Oavsett om man måste backa eller hoppa. Det svåra är att respektera sin gräns
samtidigt som man vill utmana den. Så att han hoppade är en lika stor seger som
om han hade backat. Jag är så oerhört stolt över min modiga gosse.
Att hitta en trygg plats att öva är steg ett. Där det är
okej att falla pladask och ”misslyckas”. Att även hitta en kontakt med tidens flyktighet
är steg två. Det är nu jag lever. Just i detta andetag. Detta är mitt enda liv.
Att använda varje stund i total närvaro så att när jag dör har jag ingenting
att ångra. Vila i att jag tog vara på stunden som om det var den enda jag hade. En konstform som jag vill öva på till den dagen hjärtat slutar slå.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar